Jag är ingen diva,
jag vill bara ha min duck confit...

3 maj 2022

Denna text handlar om storyn bakom printen Portobello Road Market, från 2022.

Ivrigt vaknar jag och sätter mig upp i bäddsoffan. Det är lördag och lördag betyder Portobello Market. Och vad det mer betyder är att jag ska få smaka den legendariska, mytomspunna och känsloväckande Duck Confit Wrap från det franska lilla matståndet mitt i marknadens mest livliga avstickare. Jag filmar, fotar och snickesnackar med människorna bakom stekhällarna. Det dryper av ankfett. Jag är en matrecensent. Har rest långa vägar för att få den kulinariska upplevelsen, som så många andra recensenter fått äran att uppleva. Men det är bara som det känns. I själva verket är jag en vilsen liten svensk som trängs bland den integrerade världsbefolkningen i London – invånare och turister. Men jag har ett mål, och målet är en konfiterad anka med diverse tilltänkta tillbehör, inlindad i ett tunt, mjukt bröd.

Då tänker ni kanske, om den där jäkla ankan har en sådan central punkt i storyn, varför har den då inte fått en central plats i motivet? Mitt i bilden är ju en KORV och ingen ankwrap!? Det må verka tvetydigt. Och varför det blev just en korv är en annan historia – en historia som inte är mer komplex än en korvritarperiod, som jag ännu inte tagit mig ur. Korvar (och hundar som kissar) må vara ha varit mina favoritmotiv där och då. Jag funderar ibland på att göra en korvkollektion i klistermärkesformat. Dessutom är korvar mycket roligare att rita än ett vikt bröd och sönderhackad ankfilé. Det måste ni bara hålla med om!

Minns ni när man var liten och hakade upp sig på att rita specifika saker på ett visst sätt? Man ritade en spindel genom att först rita en del, sen en annan och sen en annan. Om och om igen. Och man blev så himla bra på det! Kunde rita som en andraårsstudent på konsthögskolan när man var sex och ett halvt. Men bara om man fick rita sitt specifika motiv. Var man tvungen att rita något annat, låt oss säga en fisk, såg det ut som att en tvååring doppat fingrarna i ketchup och smetat på en skrynklig linneduk. Ni förstår principen. Jag minns min besatthet av att rita ”arga hjärtan”. Det vill säga spetsiga hjärtan istället för rundade. Jag var sju och hade antingen mycket att ta itu med eller var inspirerad av Halloweensäsongen.

Hur som haver, för att gå tillbaka till motivet som presenteras i detta blogginlägg finns både ett uns kreativitet och besatthet inbakat. Sen behöver ett motiv inte alltid ha en komplex story bakom sig. Ibland är det en känsla man blir inspirerad av. En känsla som inte går att släppa, en syn, en kommentar. Känslan bakom detta motiv har både med fascination och olust att göra. Jag älskar tjo och stim, trivs i stökiga miljöer. ”Smaka det här”, ”Prova det här… och det här” ”Varför går du? Du har ju inte smakat det bästa!”. Jag är inte här för dina friterade kycklingvingar i specialsås från utkanten av Austin. Jag är här för min anka. Och den som stör mig på vägen mot mitt mål kommer att få det onda ögat, eventuellt kinden vänd mot sig. Jag är ingen diva, jag vill bara ha min duck confit.

Klicka HÄR för att köpa printen!

Martina Antonino
Grundare och Creative Director

Quartiere Ebraico, storyn bakom motivet

12 april 2022

Jag går runt bland de smala stengångarna där solen inte når in, och där jag för en liten, liten stund känner mig helt ensam i världen. Fast på ett bra sätt. Ingen annan syns till. En hund skäller avlägset, genom ett öppet fönster strömmar klassisk musik. Det är eftermiddag och hela staden sover bort dygnets varmaste timmar. Alla utom jag. Turisten, barnet från utlandet.

Gatorna blir trängre och trängre. Pelargonsamlingarna som tar vid vid en liten stentrappa har vällt ut över gatan och tagit upp minst en tredjedel. Men ingen bryr sig riktigt. Ägaren har förmodligen bott där i sextio år. Det är Wild West, som min pappa beskriver det. Nya förhållningsregler och grannsamverkan gata för gata. När jag ska ta en bild av antennkablarna som hänger kors och tvärs mellan husen ser jag plötsligt hur en gammal man tittar ner på mig från sitt ikoniskt grönmålade träfönster. Han ser misstänksamt på mig med smalnande ögon och höjda ögonbryn. Jag ler lite nervöst mot honom, sen kilar jag snabbt runt hörnet in till nästa gränd och tar kort på någons tvätt. Hoppas att ingen såg.

Oria är ingen turiststad. Där har dom alltid levt på samma sätt och inte anpassat sig till den annars blomstrande turismen runtom i Taranto och Lecce. Dom är vana att se samma människor passera samma gator vid samma tidpunkt. Inte nån influgen halvsvenska utan respekt för integritet och med kameran i högsta hugg. ”Låt min tvätt va!” och ”Vad är det som är så spännande med min husfasad?” tänker dem. Men jag fortsätter min promenad och hoppar mellan gatstenarna för att inte trampa i hundkisspölarna som ligger till höger och vänster.

När jag kommer tillbaka från min promenad har kvarteret börjat vakna och folket ute på gatan dragit ut sina plaststolar och satt sig i ring. Jag går in och släpar ut min egna lilla plaststol och sätter mig bredvid. Barnen och hundar springer mellan stolarna. En bil stannar till, öppnar bakluckan och försöker sälja på oss omogna persikor. Vi pratar om tvål. Tvättmedel. Diskmedel. Veckans dödsfall och begravningar. Tiden står still här. Men det finns så många små stories att fånga upp. Att forma, att göra synliga.

Printen Quartiere Ebraico var den första digitala illustrationen som jag skickade iväg för tryck. För mig bli den väldigt personlig, men för andra blir den som ett fönster in i en annan värld. En berättelse från någon annans vardag, sedd från ännu en annans ögon. Att berätta om det man ser och upplever handlar mycket om perception. Jag väljer vad jag vill se och dokumentera – ibland medvetet, ibland omedvetet. Jag lägger märke till detaljer som förbigår någon annan. Och någon annan lägger märke till detaljer som förbigår mig. Hur hade motivet sett ut om du gått samma promenad som jag gjorde? Vilken story hade du berättat? Det är en tanke du som läser detta kan ta med dig.

Klicka HÄR för att köpa printen!

Martina Antonino
Grundare och Creative Director

Imposter syndrome, å vi kör.

9 april 2022

Det är april och snön har under tre dagar lagt sig som ett tyngdtäcke över nalkande tussilago och knoppande krokus. Jag gav upp letandet efter utemöbler och satte mig istället framför datorn. Det behövdes. Jag har under alldeles för lång tid låtit hemsidan förfalla. Knåpade ihop något enkelt för över ett år sedan, när jag precis startat Små Stories. Fokuset låg på spatial design, rumslig gestaltning. Jag hade egentligen ingen som helst koll på vad jag gjorde. Jag trodde jag visste vad jag ville göra. Hade en vision om mig själv som en av de där coola interiörtjejerna med lila hår och trendiga prenumerationer. Men allteftersom jag började lära mig nya saker, upptäcka världen på nytt och våga göra sånt som jag tycker är kul ändrades Små Stories fokus till faktisk storytelling, på Små Stories vis.

Jag har alltid drivits av att lära mig nya saker, varesig det handlar om ett nytt brödrecept eller knacka kod. Att se och förstå samband mellan saker, händelser, former, människor, you name it, har varit så naturligt att jag på senare år förstått att det är så min hjärna fungerar. Jag ser pilar, röda trådar och skyltar som förklarar och kopplar samman. Fantasin har alltid haft sitt eget liv och har varit svår att stoppa. På gott och ont, förstås. Men jag har för det mesta fått slå mig själv på fingrarna. Fått hålla tillbaka från att uttrycka mig själv. För att bättre passa in. För att inte anses som för barnslig, ocool eller gränslös. För mina kunder och min "publik" handlar Små Stories först och främst om storytelling. Men för mig är Små Stories en inkörsport till ett universum där jag verkligen får vara mig själv och göra det jag är bra på. Som jag tycker att jag är bra på. Plötsligt får jag respons. Och jag blir uppskattad för den jag är och det jag älskar att göra. No need to be cool.

Min allra äldsta vän förklarade för mig vad imposter syndrome betyder. Det är ett uttryck som jag hört, men aldrig riktigt förstått. Bluffsyndromet –

"...är en informell psykologisk term som myntades på 1970-talet för att beskriva hur vissa personer har svårt att internalisera sina förmågor eller prestationer. Trots yttre tecken på kompetens är de som lider av bluffsyndromet övertygade om att de är "bluffar" och inte förtjänar den framgång de har nått. Tecken på framgång avfärdas som tur, tajming eller att ha lurat andra att tro att de är mer kompetenta än de själva tror att de är. Bluffsyndromet är lika vanligt bland könen, tidiga studier fokuserade dock på högpresterande kvinnor."

Så skriver Wikipedia. Jag tror att fler än jag lider av detta när man äntligen, efter 30 år, vågar vara sig själv till 100%. Göra precis det man själv vill göra. Utan yttre påverkan. Självklart är det en kamp mot fantasin, som även sätter sina spår. Men varför bry sig? Vill jag skapa, så skapar jag. Vill jag starta en webshop så startar jag en webshop. Vill jag blogga om framgång och motgångar på mitt företags hemsida så gör jag det. "Sluta tänka så mycket, Martina.", gör vad fan du vill. De som uppskattar det du gör kommer att visa det. Resten kan sitta där och titta på. De ingår ändå inte i målgruppen, som en mycket smart kvinna sa till mig. Så lova mig en sak alla där ute. Om ni gillar något som någon gör, uppskattar innehåll eller blir genuint glada för någons skull. Säg det till dem. Engagera er i deras innehåll och framför allt, supporta, peppa och heja på!

Martina Antonino
Grundare och Creative Director